Sju år gamla animerade barnfilmen ”Gnomeo & Julia” gjorde ingen särskilt glad. Nu kommer dess uppföljare som ingen bett om och dess fantasi sträcker sig inte mycket längre än till den ”fyndiga” titeln.

För varje mästerlig animerad barnfilm som Pixar, Disney eller Dreamworks levererar så kommer ett själlöst hafsverk från giriga producenter som tänker att roliga figurer och galna jaktscener räcker gott för att underhålla barn. Jo, barn gillar McDonald’s också men det är knappast sund näring de får i sig. ”Sherlock Gnomes” är lite som en trött cheeseburgare.

För de som tycker att titeln är lite småkul (”gnome” är alltså engelska för ”trädgårdstomte”) så bör förvarnas att fantasin inte sträcker sig mycket längre än så. I inledningen skämtar man även om andra kända filmtitlar men det blir lite som leken där man ersätter ett ord i en filmtitel med bajs. Fast man tvingas se på när andra leker i en biofilm.

Storyn är så platt att man baxnar. Titelfiguren samt sidekicken Watson är desamma fast i porslin då och ska tillsammans med paret från första filmen ”Gnomeo & Julia” rädda de senare vänner och familj som kidnappats av en mystisk skurk. Ett räddningsäventyr med ett käbblande kärlekspar och en arrogant hjälte? Känns som vi kanske sett det förut… i alla animerade barnfilmer som gjorts!

Det är som om de inte ens försöker. Allt är så platt och oinspirerat att man tycker synd om barnen som kanske hoppats på ent magisk filmberättelse att förälska sig i. Försök att vara fyndig eller rolig resulterar i monoton återanvändning av allt från påfrestande slapstick till konstanta, hetsiga jaktscener med remixade låtar av exekutiva producenten Elton John.

Att svenska publiken berövas de begåvade röstskådespelarna gör knappast saken bättre även om poängen med Mary J. Bliges medverkan uppenbarligen är ett odubbat om än poänglöst musikalnummer. Däremot är själva Sherlock-figuren tydligt gjord efter Johnny Depps karaktäristiska knasboll som kändes trött efter första ”Pirates of the Caribbean”. Ingen förlust där åtminstone.

När man ser en sådan här trist film vandrar tankarna obehindrat till detaljer som att ingen ifrågasätter att en av filmens hjältar – i en barnfilm – stjäl något dyrbart, som sedan slängs bort, utan att för en sekund ifrågasättas. Eller hur logiken kring att trädgårdstomtar kan krossas till spillror kommer och går lite som den vill. Eller den där generande förutsägbara twisten i storyn som lär få självaste Arthur Conan Doyle att vända sig i graven. Filmerna om dessa ”Gnomes” är en franchise som inte kan läggas ner en dag för tidigt.