Vem är pepp på en film om en älskad, rar barnbokskaraktär från 1900-talets början som utspelar sig i modern tid och nu har en massa slapstick? Du borde vara det! (Konstigt nog.)

Pelle Kanin (svensk röst av Linus Wahlgren) bor med sin familj under ett träd precis utanför herr McGregors gård. Trädgården bågnar av smaskiga grönsaker, men herr McGregor vill inget hellre än att stoppa Pelle i en paj. Lyckligtvis finns hans granne, konstnären Bea (efter Pelle Kanins skapare Beatrix Potter förstås, spelad av Rose Byrne), där för att rädda och ta hand om honom. Pelle tror att han har vunnit när herr McGregor dör, men visar sig få ännu större problem när McGregors avlägsne släkting Thomas (Dohmnall Gleeson) flyttar in.

 

Plötsligt gäller det inte bara grönsakslandet, utan även Beas uppmärksamhet. En maktkamp har inletts.
Den ordningsbesatte Thomas har precis blivit sparkad från sitt jobb på det välkända varuhuset Harrods, och vill sälja sin döde släktings hus så snabbt som möjligt. Men när han träffar Bea inser han att landet kanske inte är så tokigt… om det inte vore för den där jämrans kaninen.

Det kan svårt att förnya en välkänd, äldre saga för en ung publik, men Pelle Kanin lyckas på något märkligt sätt väldigt bra. Regissören Will Gluck har förnyat berättelser förr, med blandat resultat. Han gjorde “Easy A” (baserad på “Den eldröda bokstaven”) med Emma Stone i huvudrollen som jag tyckte bra om, men också filmatiseringen av musikalen “Annie” 2014 som jag hatade. “Annie” dumförklarade sin publik, försökte desperat verka “nere med kidzen yo” och var allmänt irriterande. Jag upplevde att “Annie” paradoxalt ogillade materialet den baserades på, och var ett kasst försök att förnya den.

 

“Pelle Kanin” är inte bättre än originalet, men den är något helt annat. Den ser kärleksfullt på Beatrix Potters böcker, och tar avstamp i dem, men inte på ett sätt som jag tycker förstör (för utom viss produktplacering som kan vara lite väl påträngande). Det finns en emotionell kärna om förlust, och om att göra misstag och erkänna dem. Potters originalmålningar visas i filmen, både som Beas konst, men också i en tecknad minnessekvens.

 

Kaninernas animation förtjänar ett omnämnande. Det är fascinerande hur långt tekniken kommit, de ser inte riktigt ut som verkliga kaniner, men shout out till dem som animerade pälsen för den ser så riktig ut.

 

Sen kan en som vuxen hitta en hel del hål i handlingen, som att en uppknäppt stadsbo inte skulle ha några problem att försöka slå ihjäl en kanin med en renshacka det första han gör när han besöker landet. Sen är frågan av Thomas end game om han faktiskt lyckas ha ihjäl Pelle och hans familj? Hoppas han att hans kärleksintresse som älskar kaninerna bara inte märker det?

 

Domhnall Gleeson är en skådespelare som medverkat i så vitt skilda filmer som “Anna Karenina”, “About Time”, “Ex Machina”, “American Made” och “Goodbye Christopher Robin”, men är förmodligen mest känd som General Hux i de nya Star Wars-filmerna. Nu kan han alltså lägga barnfilm till sin repertoar, och han fungerar utmärkt även i denna genre. Rose Byrne tycks ha spenderat stora delar av sin karriär med att spela underutvecklade flickvänsroller vilket tyvärr händer här med, men hon har en naturlig charm. De svenska rösterna matchar däremot varken Gleeson och Byrne inte alls och ibland känns det som om röstskådespelarna inte ens ser scenen som utspelas då deras tonläge skär sig från det som händer.

Kaninernas svenska röster fungerar däremot bra med Linus Wahlgren i spetsen som Pelle och systrarna Sandén (Molly, Mimmi och Frida) som hans roliga trillingsystrar.

Det är i allmänhet en rolig film, både skämt och slapstick landar för det mesta. Barnen skrattar. Föräldrarna skrattar. Till och med den barnlösa kritikern skrattar högt. Samtidigt som filmens mer allvarliga teman hanteras med vördnad. Vilket säger mycket om en film som så lätt hade kunnat bli ett pinsamt försök av medelålders filmchefer att ge barnen vad fokusgrupper säger att de vill ha.