Den unge hjältens DeLorean bränner genom New Yorks gator, som flyttar sig “Inception”-style för att bilda en förrädisk racerbana. Hundratals udda fordon är med och tävlar om att komma först förbi mållinjen. De som inte blir mosade av rivningskulor kan bli jagade av en T-Rex, innan King Kong hoppar ned från Empire State Building, och definitivt sätter stopp för det roliga.

Den galna biljakten tidigt i början av filmen är bara en försmak på vad som kan hända i OASIS – en jättelik virtuell värld, som byggs ut av sina användare och där vad som helst är möjligt. Året är 2045, och större delen av den allt mer fattiga befolkningen flyr vardagen och in i den digitala dimman, där man kan lyxsemestra, bergsklättra med Batman, eller utkämpa episka slag på en annan planet utan att någonsin lämna hemmet.

För Wade Watts är OASIS mer än bara en lekplats. Han är en av alla “gunters” eller “egg hunters”, som spenderar alltför mycket tid åt att söka efter det påskägg som skaparen James Halliday har gömt någonstans i spelet innan sin död. OASIS egna Steve Jobs tänkte att en värdig vinnare ska få ärva hans förmögenhet. Och eftersom Halliday var en nörd och nostalgiker utan like, hjälper det att ha koll på popkultur, 80-talsfilm och Atari-klassiker om man ska kunna knäcka hans ledtrådar.

“Ready Player One” är mycket film för pengarna. Här får du ett dystopiskt science fiction-äventyr, en episk blockbuster med CGI-arméer, en ganska smörig young-adult-romans, och kanske den coolaste tv-spelsfilmen någonsin – komplett med magiska artefakter och trollformler. Det vore mycket att hantera för en vanlig filmskapare, men lyckligtvis är det ingen mindre än Steven Spielberg som håller i spakarna. Extra passande då Ernest Clines bok självklart nämner Spielberg som en av Wade Watts stora förebilder.

Större delen av filmen utspelar sig i den virtuella världen, där skådisar som Tye Sheridan, Olivia Cooke och Ben Mendelsohn ersätts med animerade avatarer. Det går förvånansvärt fort att vänja sig vid de överdrivna karaktärerna, som känns precis lika verkliga och mänskliga som i scenerna IRL – “in real life”. Utvecklingen har kommit långt sedan James Cameron tog med oss till Pandora, och Spielberg utnyttjar det allra senaste inom specialeffekter för att skapa helt otroliga miljöer och oförglömliga sekvenser.

I de mest actionpackade scenerna vill man nästan inte blinka för att inte missa något. Det är packat med avatarer från tv-spel, film, manga och annat. Gott om referenser och påskägg oavsett om du växte upp på 1970-talet eller föddes detta millennium. Fanboys och fangirls i alla åldrar har många fina påskägg att leta efter, och det räcker inte att se “Ready Player One” bara en gång…

Filmens största problem är dess skurk. Nolan Sorrento (en roll som Mendelsohn numera spelar i sömnen) är chef på IOI, ondskefull bredbandsoperatör med eget SWAT-team, och han skyr inga medel för att komma åt påskägget först. Sorrento skulle kunna ha klivit ut rakt från en Disney-film där han var bästis med Cruella DeVil, för den här gubben känns lika platt och hotfull som just en tecknad figur.

Detta är ingen perfekt film, liksom bokförlagan inte är något litterärt mästerverk. Det hela andas av naiva pojkrums-drömmar, fyndig fan-fiction som fått explodera på vita duken med megabudget. Något större budskap finns inte, förutom möjligen: glöm inte att logga ut då och då, och njut av den verkliga världen.

Trots det (eller tack vare det?) delar jag ut toppbetyg utan att tveka, för känslan jag i 2,5 timme och långt efteråt, är obeskrivligt härlig. “Ready Player One” är ett nostalgiskt äventyr med hjärtat på rätt ställe och en jäkla berättarglöd. En storslagen film-happening skapad med kärlek, gjord för varenda nörd där ute.

Den är en enda stor hyllning till geek-kulturen. Till kidsen som växte upp med en joystick i handen, med John Hughes på bio eller slitna skräckisar i videobandspelaren. De som jagade highscores hellre än popularitet i skolan. Till oss som minns blandband och MTV. Till alla hopplösa gamers och obotliga filmnördar. Den är ett kärleksbrev, ett nördarnas revansch, och ett hjärtligt tack från Steven Spielberg till alla som någonsin förälskat sig i en av hans filmer. Och vilken jävla åktur.