Glöm den orädda och sexiga upptäckaren. Här är historien om hur en ung Lara Croft, ett cykelbud från London, finner att hon har äventyret i blodet. Det uppdagas att farsan, företagsmagnaten som förmodats vara död, har flytt till Asien lockad av legenden om en övernaturlig häxa. Lara följer spåren till en mystisk och farofylld ö…

Som tv-spelshjälte har Lara Croft plundrat gravar, duckat kulor och löst mysterier i över tjugo år. I den här filmversionen är hon långt ifrån den äventyrare vi lärt känna förr. “Tomb Raider” är Laras “origin story” där hon med varje blåmärke och varje gåta kommer närmare sitt kall i livet. Bond-filmen “Casino Royale” satte mallen som flera reboots har försökt följa sen dess – sällan med lika lyckat resultat.

Om vi börjar med det positiva så är Alicia Vikander riktigt cool i huvudrollen. Det här är en stenhård hjälte med drag av både “The Hunger Games”-Katniss och “Alien”-Ripley.

Tuff, modig men också oerfaren och sårbar. Utan att tveka kastar hon sig in i farliga situationer, och åker ibland på en rejäl smäll. En oslipad kvinnlig actionhjälte som dessutom aldrig behöver gå lättklädd eller räddas av en karl. I den testosteron-stinna actiongenren är bara det värt en applåd.

Sen är förlagan förstås riktigt bra. Inte de där gamla “Tomb Raider”-spelen med kantig jättebyst, eller filmerna där Angelina Jolie var snygg och självsäker (det är dock helt okej att ha dem som “guilty pleasure”). Den här filmen tar avstamp i spelet från 2013, en reboot där Lara som ung och rädd tös fick slåss för sin överlevnad i den hotfulla vildmarken. Oj, vad hon åkte på stryk. Jag minns spelet som brutalt, men väldigt engagerande och riktigt kul att köra.

Rent visuellt är det heller inga större fel, även om man aldrig blir helt hänförd av miljöerna där i biostolen. Norske regissören Roar Uthaug (“Vågen”) har noggrant återskapar stilen och miljöerna. En del scener har kopierats rakt från spelets filmsekvenser, som ett påskägg för hängivna fans.

Men ändå funkar det inte. På film blir “Tomb Raider” ett sömnigt äventyr som aldrig får upp pulsen. Hur gick det så snett?

För det första tar det lång tid innan filmen kommer igång. Inledningsvis ska vi nämligen bekanta oss med Lara som ett cykelbud på Londons gator. “Relaterbar” och “jordnära” är ledorden. Hon cyklar och cyklar. Hon slåss i boxningsringen, hon slåss mot rånare. Kanske inte så relaterbar, trots allt. Redan här presenterar man henne som någon slags elitgymnast, istället för att kasta in henne i djungeln och låta den härda och bygga upp Lara – som spelet gjorde.

När hon väl kommer till ön – eller kraschlandar på den – väntar där Walton Goggins som en girig men ytterst anonym filmskurk, med sin beväpnade armé. Och nästan mekaniskt går filmen från ett hinder till nästa. Här finns inget flyt, ingen finess. Knappast spänning och sällan några överraskningar – de få som finns, behandlas på ett förvånande klumpigt sätt.

Vid sidan av actionscener och en hel del stunts för Alicia Vikander ger manuset inga stora utmaningar till vår Oscarsvinnande stjärna. Jag ser varken den livrädda flickan, eller den där riktiga mördarblicken, lysa igenom. Hennes tolkning av Lara känns lite för snäll och lätt och lagom.

Den fysiska förvandlingen imponerar däremot, Vikander är stark, snabb och smidig. Men visst kunde glimten-i-ögat-humor fått lätta upp den gravallvarliga historien. Ingen väntar sig nog en fartfylld söndagsmatiné à la “Indiana Jones”, men det här är helt enkelt dödstråkigt att titta på.

Både Alicia Vikander och Lara Croft förtjänar bättre.